Plötsligt tar det bara STOPP, det går inte längre. Längtan är för stor eller kanske ”skavet” för smärtsamt för att fortsätta. Det är förunderligt hur vi kan bära på delar av oss, beteenden, tankar, känslor så länge, kanske har de varit med oss hela livet, för att en dag ta stopp. Plötsligt går det liksom inte längre att göra eller vara på samma sätt som vi varit. Kanske gör det sig påmint rent kroppsligt genom till exempel ett tryck över bröstet, smärta i kroppen. Kanske kommer en känsla av till exempel sorg eller ilska. Kanske är det tankarna som inte kan sluta att tänka på något annat, som jag skall göra i framtiden, en längtan som inte går att stilla. Delar av oss som liksom har blivit trött och vill ha förändring. Den ansvarsfulle har blivit trött och fått nog, den som alltid ska vara prestera har sprungit färdigt och orkar inte mer. Eller kanske den hjälpsamma hjälpt för många för länge utan att fundera på hur den själv ska få hjälp eller hjälpa sig själv. När det här sker så är det som att det går inte längre utan vi behöver ”bryta oss lös”, göra nytt, vi söker förändring. Vi vill inte ’ta bort’ någon del av oss, bara använda ’fler av våra färger’.
Personligen har jag alltid när det hänt behövt söka inåt i mig, men också söka ”bollplank” både i vänner och även professionellt. Det har hjälpt mig att se mig själv klarare, att vidga mina perspektiv och gå djupare in i mig samtidigt som jag vidgat mig utåt.
Följ Librare på
